Jag förvånas och förundras över hur olika vi är i vår inställning till att finnas för och älska våra barn. I Sverige är det få föräldrar som spenderar mer än några dagar åt gången från sina barn och vi har alltid dåligt samvete, vi känner att vi hämtar för sent och lämnar för tidigt på dagis. Samtidigt jobbar både man och kvinna heltid så pusslet för att få ihop en vardag kan bli komplicerat.
Nu har jag förstått att andra kulturer har andra sätt att se på det.
Jag pratade med Louie en tränare på gymet, en filippinsk kille, som bor här med sin filippinska fru och deras bebis på fyra månader. Familjen tjänar hyfsat med pengar, åtminstone med filippinska mått mätt. Frun har precis gått tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma med deras lilla bebis. Man jobbar så fort man orkar och kan, även om man skulle ha råd att vara hemma.
Det är inget konstigt, så är det i många länder.
Det som däremot förvånar mig är deras inställning till vem som ska ta hand om deras lilla bebis.
I Filippinerna är det vanligt att släktingar tar hand om de små när föräldrarna är på jobbet.
Denna familj har inga släktingar i Dubai De beslutade sig då för att låta bebisen få bo med sina mor-föräldrar i Filippinerna. Denna lille gosse skulle flytta med mor-föräldrarna till Filippinerna. Eventuellt skulle mamman flytta med men det var inte bestämt. Pappan skulle då få träffa sin son en gång per år.
Jag hade förstått ifall det handlade om pengar, försörjning av en familj, mat på bordet, men det gör det inte. Här handlar det om att man brukar låta släktingar ta hand om barnen och jag tror att mor-föräldrarna i detta fall förväntade sig det, trots avståndet till föräldrarna.
Nu ändrade sig Louie i sista sekund för i Filippinerna är det vanligt med farliga sjukdomar och det kan vara svårt att få rätt vård. Plus att det är mycket fattigdom och har blivit ett farligt land.
Nu funderar de på att anställa en maid här i Dubai som tar hand om deras lille son istället.
Jag har funderat på detta. Varför de beslutade sig för att låta sonen flytta från dem trots att de har råd att låta honom bo hos kvar. Jag kan bara komma fram till att det handlar om kulturen. I Filippinerna är det väldigt vanligt att åtminstone en förälder åker utomlands och jobbar, barnen är hemma med släktingar eller ena föräldern. Föräldrarna älskar inte sina barn mindre, de jobbar utomlands för att de älskar sina barn, de tjänar pengar till skolor och utbildning. Jag tror att det blir ett sätt att visa sina barn hur mycket man älskar dem.
För mig har det varit svårt att förstå Louie och hans fru. Jag har aldrig varit från mina barn mer än en vecka och då hade jag dåligt samvete hälften av tiden. I vår kultur spenderar man all tid man kan med barnen och den tiden man inte spenderar med dem har man dåligt samvete. Det är inte accepterat att göra saker på egen hand.
Jag har börjat förstå att man gör olika i olika länder och vi gör inte alltid rätt i Sverige. Även om vi gärna tror det. Jag måste bara lära mig förstå, tänka ur andra perspektiv än mitt eget.
