SVENSKA AMBASSADEN I ABU DHABI

Igår hade jag en sån där där dag när man någonstans halvvägs in i dagen vill dra täcket över huvudet och sova tills nästa dag.
Det började med att både Edwin och Noah hade feber när vi vaknade. Edwin snorade och snörvlade och hade svårt att äta.
Vår plan för dagen var att skaffa pass till Edwin på ambassaden i Abu Dhabi. Då det är en och en halv timmes körning enkel väg hade Jocke tagit ledigt.
Innan vi åker ringer Jocke för att dubbelkolla att det verkligen går att göra pass under deras öppettid mellan ett och tre. Inga problem var svaret. Vi packar därför in oss själva och två sjuka barn i bilen. Att åka en så lång sträcka med Edwin är som rysk roulette. Utan förvarning kan han dra igång sirenerna och då kan han skrika så att det låter som om lungorna ska spricka. När man väl kommer fram är man redo att hoppa i närmaste sjö.

Väl framme i Abu Dhabi, klockan kvart över ett, säger de i receptionen att det inte går att göra pass idag för han som fotar måste iväg på ett möte. Ja men för f..n, vi ringde för två timmar sedan, precis innan vi satte oss i bilen och då var det inga problem att göra pass klockan ett.
Den dryga svenske killen som skulle ha fotat Edwin la sig in i diskussionen och förklarade att de ringt från UD och bett honom komma på möte. Han hade inte tid att fota Edwin utan vi skulle få köra hem och komma tillbaka en annan dag. Så blir det ibland.
Finns det något som gör mig så sjukt irriterad som detta?? Jag tror inte det.
Om man har en öppettid på två timmar och under den tiden har en arbetsuppgift för att ta hand om sina kunder, jag ser oss svenskar som kunder till svenska ambassaden, då kan man inte tacka ja till ett möte om ingen kan ta över ens arbetsuppgifter. Man kan inte anse att sin egen tid är så mycket viktigare än någon annans tid. Inte nog med att denna dryga karl inte kunde ägna några minuter åt att fota Edwin när vi ändå var där, han hade mage att skälla ut oss för att vi tyckte att det var dålig stil.
Nu får Jocke ta ledigt en till dag och så får vi åka en till sväng till Abu Dhabi och hålla tummarna för att den dryga ambassad killen inte får ett samtal som gör att han får känna sig lite viktig. Ett samtal som gör att vi ännu en gång får vända om utan att få vårt ärende uträttat.

På väg hem till Dubai ringer Mercy och berättar att hon råkat förstöra min favorit klänning.