LULEÅ

Jag och killarna är på väg till stan för att köpa lördagsgodis. Mamma påpekar att jag kanske borde byta byxor, mjukisarna har både knän och snor. Lite snor är inget, så länge jag inte har en hel spya eller ränder av bajs på mina byxor anser jag mig själv som ren. Mascara och tandborstning, sen är jag klar.
Mamma såg nöjd ut när vi väl var på väg ut genom dörren. Hon såg lika nöjd ut över att få lite tyst i huset som att slippa synas med mig. När hände det, när började hon skämmas mer för mig än jag för henne? Jag minns hur de fick order om att parkera flera kvarter bort för att mina kompisar inte skulle se vår fula bil. Nu vill inte gärna mamma synas tillsammans med mina snoriga byxor.