LÄNGE SEDAN SIST

Min kropp och fysik skulle vid en hälsokontroll ge mig en direktbiljett till rehab. Så dåligt skick som jag är i just nu fysiskt, så dåligt hoppas jag det aldrig blir igen. Inte ens när jag står 75 år gammal och väntar på färdtjänsten.
Det har inte riktigt varit läge att ta tag i situationen. Men igår hände det. Med min nyvunna energi tog jag mig äntligen förbi alla hinder som låg i vägen för mig och en första löptur. Jag trotsade vetskapen om att mina ben är både genomskinligt bleka och orakade. Jag letade upp träningskläderna som var placerat på ett inte-meningen-att-bli-hittade ställe. Alla hinder tog jag mig förbi och snörde på mig löpskorna.
Jag misstänker att min kropp sökte febrilt i långtidsminnet efter dessa ovana rörelser. Jag misstänker också att minnena av att springa var så långt inbäddade att det var omöjligt att hitta. Varje steg var tungt, ovant motigt och släpigt. Mina fem kilometer kändes mer som fem mil. Hela kroppen känns idag som om jag körts fram och tillbaka i en mangel.
Men nu har jag eliminerat några hinder till nästa gång energin knackar på. Skorna står på hyllan och kläderna är nytvättade. Jag kan inte lova att jag ska springa fem gånger i veckan. Orken att springa är starkt förknippat med sömn och trötthet. Just sömn är inget jag får i överflöd så jag kan inte lova något, kan inte lova att jag ska springa maran. Däremot kan jag lova att jag var nöjd igår och ska försöka ta mig iväg så snart jag kan, bryta nedbrytningen av min kropp och muskler.
Det är dags nu!